I april i år skrev Tidningen Ångermanland om en Härnösandslärare som blivit felaktigt uppsagd. Jag är den läraren. Det finns inga sakskäl för uppsägningen. Kommunens företrädare har erkänt detta och betalar mig skadestånd, motsvarande flera årslöner, för brott mot lagen och kollektivavtalet samt för sin vägran att rätta sig efter domen. Fast domen är precis som de själva har medgett att den ska vara vägrar de alltså att rätta sig efter den! Dessutom har jag i flera år dessförinnan varit avstängd från att undervisa – utan sakskäl. Hela tiden har jag haft lön. Naturligtvis bör jag få återgå i tjänst så att skattebetalarna får någon valuta för pengarna.
Jag har undervisat på Härnösands Gymnasium i ca nio av de dryga tretton år jag varit tillsvidareanställd i kommunen. Tyvärr står inte elevernas bästa i centrum i gymnasieskolor, utan istället huvudmännens konkurrens om den skolpeng som medföljer varje elev de lyckas locka till sin skola. När eleven väl är inskriven blundar skolledningen för eventuella problem denne har och pressar lärarna att sätta högre betyg än denne presterat för. Då höjs nämligen skolans plats i rankningen, så att ännu fler elever lockas dit. Härnösands Gymnasium ligger inte särskilt högt i rankningen, vilket inte spelar så stor roll, eftersom nämnda mekanismer gör att i princip alla gymnasieskolors betygssnitt ligger orimligt högt – nära VG. Detta problem har redogjorts för av bl.a. förra regeringens utredare Lars Lustig. På Skolverkets hemsida kan man se hur gymnasieskolors snittbetyg höjts från 1990-talet till 2000-talet. I en undersökning gjord av Göteborgsposten förra året medgav också 200 av 800 högstadielärare att de ibland sätter för höga betyg.
Den taktik som varit rådande, bland de många ledare för Härnösands Gymnasium som passerat revy sedan 1996, har sett ut på följande sätt: Det har gällt att slå undan benen för varje försök från lärares sida att upprätthålla nivån på undervisningen.
Redan när jag undervisade på Gudlav Bilderskolan i Sollefteå, 94/95, hette det att elevernas närvaro inte hade något med deras kunskaper att göra och alltså inte skulle ha någon betydelse för betygssättningen. Så har även ledningen i Härnösand brukat resonera. På senare år har det förtydligats, i Gymnasieförordningen, att läraren inte ska sätta betyg över huvud taget om betygsunderlag saknas p.g.a. skolk.
Vidare säger Gymnasieförordningen att läraren i vid betygssättning kan - inte måste - ta hänsyn till en elevs funktionshinder, t.ex. dyslexi. Rimligt är ju då att kräva att eleven tar emot specialundervisning, om läraren ska gå med på att tänja på gränsen för godkänt i svenska. Kräver läraren det beskylls han/hon dock för att kränka eleven. I själva verket är det ju tvärt om. Att ställa samma krav på alla elever oavsett vilka förutsättningar de har vore fascistiskt. Bra enskild specialundervisning, som komplement till klassrumsundervisning, låter elevens egna behov och intressen styra så att hans/ hennes personlighet börjar blomstra.
Ovanstående är exempel på attityder hos ledningen som resulterar i att en elevs kunskapsutveckling är beroende av hans/hennes goda vilja att komma på lektionerna och ta emot undervisning. I de fall eleven struntar i undervisningen är lärare som lyder ledningen, istället för att ta sitt statliga uppdrag som myndighetsutövare på allvar, hänvisade till att enbart bedöma de uppgifter eleven lämnar in, förutom någon enstaka muntlig. Ifrågasätter läraren då om eleven gjort uppgifterna själv, kan han/hon anklagas för bristande tillit till eleven.
Ett sätt att säkerställa korrekt betygsättning vore att ha nationella prov i alla ämnen där alla mål och betygskriterier kan komma upp. Vidare skulle man ha en nationell provrättningsmyndighet och ingen skulle veta i förväg om det var läraren eller myndigheten som skulle komma att sätta betyget på en enskild elevs prestationer. I de fall myndigheten skulle göra det skulle läraren skicka dit uppsatser, eventuella expertutlåtanden om funktionshinder, videoinspelningar av när eleven gör muntliga och praktiska moment samt uppgifter om huruvida han/hon tagit emot undervisningen eller ej.
Eva Jorendal, behörig gymnasielärare i svenska och religionskunskap, Härnösand
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej Eva. Jag har hamnat i ganska så samma sitiuation som dej på landstigen, utsatt för kränkningar på alla sätt och vis och försök från arbetsgivarens sida att få mej att skriva på att jag skulle misskött mitt jobb på alla sätt och vis och då jag inte skrev under på det då det inte var sant nåt av deras påståenden, då hade dom möte bakom min rygg där det bestämdes att jag skulle bli tvångs förfyttad till annan arbetsplats på annan ort omgående. Facklig och versamhets chef skulle komma och hämta mej på min arbets plats och tvångsföra mej till den nya arbetsplatsen och föra bort mej som att jag vore kriminell. Då gick jag in i väggen en 3:e gång tack vare deras hets jakt på mej och inget stöd får jag från facket Vision som jag tillhör utan dom säger att arbetsgivaren har rätt att göra så mot sina anställda och det tack vare kollektiv avtalen som dom gått med på att landsting och kommun har och i och med det har vi inget att säga till om som du säkert fått erfara du med. Önskar kontakt med dej för att kunna få lite info om hur jag ska kunna få lite tips om hur jag kan gå vidare med detta.Nu försöker facket och arbetsgivaren få mej till att gå med på att jag säger upp mej och gå med på 1/2 års avgångsvederlag. Jag har förstått att arbetsgivaren inte vill ha nån lösning på detta och vi måste nog gå skilda vägar jag och landstinget. Har du möjlighet att kontakta med för lite tips och goda råd hur man kan gå vidare vore jag dej väldigt tacksam.
SvaraRaderaMed vänliga hälsningar Jaana Nilsson
Hur oändligt vansinnigt att vi lämnade "den relativa betygssättningen" (1-5 skalan) i början av 90-talet! Intill dess var "glädje-och fjäskbetyg" praktiskt taget helt omöjliga, inte minst tack vare de mkt strikta och välskötta centrala prov, som (egen erfarenhet) levererades i decennier i den ännu statliga skolan.
SvaraRaderaMinns med oändlig glädje alla de fina maj/juni -klasskonferenser vid Härnösands Gymnasium, som jag deltog i. Obönhörligt blev "satt på plats " den ev.lärare, som t.ex i religionskunskap hade tänkt briljera med att skänka bort till SIN klass ett medelvärde på, låt säga, 3,8, medan samma elever hade- i samtliga (mätbara, pålitliga) Centrala prov presterat kanske rakt av UNDER medlet 3.